Lörudden

Levande fiskeläge och ett paradis för besökare och sommarstugeägare

För att komma till Lörudden, eller Löran som ortsbefolkningen säger, svänger man av från E4 vid Njurundabommen söder om Sundsvall och kör så långt vägen räcker, nästan ända fram till Bottenhavets strand vid Brämösundet.

Här ligger ett litet fiskeläge med mycket gamla anor där det än idag bedrivs ett yrkesmässigt kustnära fiske. Här finns en välrenommerad fiskrestaurang, fiskaffär med rökeri, presentbutik, konstgalleri och ett mindre fiskemuseum.

Sommartid är det alltid liv och rörelse bland de små röda stugorna med vita knutar som står uppradade i hamnen. Lörudden är ett mycket populärt utflyktsmål och för den som inte kommer för att göra ett restaurangbesök eller för att handla i butikerna är det kanske picknic med sol och bad ute på klipphällarna som hägrar.

 

 

Lörudden är också en populär plats för fågelskådare. Det finns en mycket intressant växtlighet från fiskeläget och söderut och i det lilla fiskarkapellet gifter man sig gärna eller döper sina barn.

 

 

Idag är det bara ett par hushåll på Lörudden som livnär sig på fiske och det är inte många hus som är bebodda året om. Flertalet av de gamla fiskarstugorna används som fritidshus, men många av dem ägs av ättlingar till forna tiders yrkesfiskare.

Fiskat i vattnen utanför Lörudden har man gjort i många århundraden och de första, enkla bosättningarna i hamnen tillkom någon gång under 1500-talet.

 

Det var främmande fiskare, företrädesvis från Gävle, som slog sig ner här under somrarna. Först fiskade man mot s k lega till strandägarna, sedan fick man kunglig företrädesrätt till strömmingsfisket längs hela norrlandskusten. Men efter starka protester återtogs detta löfte på 1590-talet och gävleborna började åter att betala arrende till de bönderna i Njurunda socken som ägde marken och var fiskerättsägare vid Lörudden.

När Gustav ll Adolf på 1620-talet grundade Sundsvalls stad ingrep dock kungamakten på nytt och tog ifrån bönderna såväl fiskerätten som marken vid fiskeläget. För att de nya borgarna i Sundsvall skulle kunna överleva så måste de – i brist på andra näringar i den nya staden – ges möjligheter till fiske efter strömming. Det var ett beslut som skulle resultera i många stridigheter, en del rent handgripliga. I flera hundra år, ända in i modern tid, skulle rättsprocesserna avlösa varandra och aldrig någonsin blev det ändå helt klart utrett hur det kungliga privilegiet skulle tolkas.

Detta hindrade inte sundsvallsborna från att varje vår lämna staden för att bosätta sig ute på Lörudden över sommaren och långt in på hösten så länge som fiske var möjligt att bedriva. Antalet fiskare varierade i takt med strömmingstillgången, men år för år tillkom nya fiskarstugor. Från 1772 finns en anteckning om att inte mindre än 76 fiskare var verksamma på Lörudden. På den tiden hade fiskarna boskap med sig ut från staden där de hade ladugårdar i anslutning till sina hus. Senare, när Sundsvall blev stad med moderna mått mätt, hyrde fiskarna kor över sommaren för att få tillgång till mjölk.

Med stöd av det kungliga privilegiet kände sig fiskarna på Lörudden lite för mer än andra fiskare vid medelpadskusten, rent av lite blåblodiga. Därav namnet fiskaradeln som de bar med inte så liten stolthet långt in på 1900-talet.

 

 

 

 

 

 

 

Den viktigaste byggnaden var kapellet som ursprungligen uppfördes redan i början av 1600-talet. Där hölls förstås gudstjänster. Fiskarna var gudfruktiga, men litade inte alltid på Guds kraft allena. Ett visst mått av vidskepelse fick dem också att ägna sig åt andra typer av besvärjelser. Om det vittnar än idag ett antal labyrinter, eller trojaborgar, som en del fiskare gickomkring i ute på Lörudden för att göra sig av med ovälkommet sällskap innan de gav sig av ut till sjöss. Eller om det nu fanns andra anledningar för labyrintpromenaderna som somliga tror.

 

Kapellet användes också som rättegångslokal eftersom fiskarna förr i tiden hade rätt att ägna sig åt egen rättsskipning enligt en särskild förordning om hamnrätt. I varje hamn fanns en hamnfogde som hade till uppgift att övervaka att fisket följde föreskrifterna, både de legala och de i hamnen gemensamt överenskomna. På Lörudden såg han bl a tidvis till att all fiskeredskap låstes in i kapellet över vintern så att ingen av fiskarna skulle frestas att börja med vårfisket före alla andra.

Fram till 1908 var det enbart segel- och roddbåtar som gällde. Men då kom den första motorbåten till hamnen och en bit in på 1920-talet hade alla övergett seglandet till förmån för kultändare och så småningom även aktersnurror. När plasten kom blev också de gamla träbåtarna omoderna och idag finns bara ett fåtal båtar gjorda i trä i Löruddens hamn. Den allra sista träbåten som tillverkades i fiskeläget är idag museiföremål och kring den finns en liten utställning om fiskarna och fisket förr i tiden arrangerad på privat initiativ.

Yrkesfiskarna som är verksamma idag använder trålbåtar för strömmingsfisket och mindre plastbåtar med snabbgående utombordsmotorer för fisket efter lax, öring, sik och abborre. Fångsterna levereras till surströmmingstillverkning, till fiskrestaurangen i hamnen eller förädlas och säljs i den egna fiskbutiken med rökeri.

Den äldsta bebyggelsen i hamnen idag är den som finns på den västra så kallade landsidan. Där är de äldsta husen byggda på 1720-talet, några år efter det att ryssarna 1721 brände ner all bebyggelse på sin väg mot Sundsvall och eldhärjandet där. På den motsatta sidan,  som före det senaste århundradets landhöjning var en halvö, är husen och sjöbodarna byggda efter 1910 då en av fiskare orsakad brand ödelade all bebyggelse.

Efter branden 1910 byggdes det allra första fritidshuset på Lörudden, men det skulle dröja en bit in på 1930-talet innan fiskeläget på allvar blev tillgängligt också för andra än yrkesfiskarna. Då byggdes det väg ut till havsbandet och det var inte längre bara gåendes eller per båt som man kunde ta sig fram. Den riktiga fritidsboomen kom dock först med den tilltagande bilismen på 1960-talet. Då började även många utan någon tidigare kontakt med fiskenäringen att bygga sommarstugor på Lörudden och då tog det rörliga friluftslivet fart på allvar.

I ett halvt sekel har nu fiskeläget varit ett av de populärare utflyktsmålen i sundsvallsområdet. I kombination med det levande yrkesfisket där fångster tas om hand och säljs direkt till kund, den särpräglade kulturmiljön med fiskarstugor, kapell och labyrinter och den karga och mycket intressanta naturen ute vid Bottenhavet har populära utskänkningsställen utgjort en mycket stark dragningskraft. Här fanns först ett café, sedan ett värdshus och nu en välbesökt restaurang med mycket gott rykte.

Det är framför allt besökare med bil som hittar ut till Lörudden. Men en och annan båtturist tar sig också i land även om det är mycket trångt om saligheten inne i hamnen.

Läs mer om Lörudden

Hans-Olof Jonsson: Fiskaradeln Femhundra år på Lörudden – ett fiskeläge i Medelpad

Länsmuseet Västernorrland: Västernorrland. Västafrika, kustnära fiske

Rolf Lidberg & Håkan Lindström: Medelpads flora